Red ut på Loftur häromdagen. Det var otroligt vackert ute och Loftur var väldigt pigg och glad och gick med öronen spetsade framåt och frustade när vi värmde upp länge i skritt. Ibland översköljs jag av en sån där enorm lycka när jag rider. Det är som om jag är på precis rätt plats på precis rätt tid och gör precis det jag är ämnad för och då liksom kläcker det till i hjärtat på mig. Den här ridturen var just så. Jag satt med ett leende på läpparna hela tiden och såg mig omkring på det halvt om halvt snötäckta landskapet, den gul-rosa-skiftande himlen, kände Lofturs rörelser med hela kroppen och kölden bita i kinden. Jag kände allt som fanns att kännas och upplevde varenda liten millimeter av mig själv Loftur, naturen, Island, världen, alltet.

Jag blev alldeles rörd och gjorde mitt bästa för att insupa allt där och då och spara det i mitt hjärta. Hela ridturen kom helt och hållet från hjärtat och det är väl inte konstigt om det är då det går som bäst, då man har bäst kommunikation med hästen och då man är som mest ödmjuk inför sina egna och hästens brister.

Jag tänker att man måste göra saker med hjärtat och försöka följa det för att få uppleva den där känslan. Av att vara hemma, av att göra rätt sak, på rätt plats och vid rätt tid. Det man gör med hjärtat gör man rätt, det gör man med kärlek. Det är så viktigt att göra det man gör i livet, med kärlek.

När vi skrittade av på långa tyglar frustade Loftur om och om igen och öronen var spetsade framåt. Jag hade bröstet fullt av kärlek och lycka och lite lätt tårar i ögonen.

Sen finns det folk som frågar varför man håller på med hästar?