Det här en ledsam historia med ett lyckligt slut. Men som likaväl kunnat varit en förfärligt sorglig sådan.
I början av juli upptäckte vi på kvällen att ett av våra avelsston, Ljufa, var ordentligt skadad, från att ha sett ut helt som vanligt några timmar tidigare, till att ligga på marken och flåsa. När vi fick henne på benen förstod vi att hon hade ordentligt ont i ett ben och vi hittade ett sår i karleden men had esvårt att tro att det var enda skälet till hennes mående då hon var ordentligt smärtpåverkad. Distrikstveterinären kom ut akut och undersökte, misstänkt diagnos akut inflammation i kotsenskidan (septisk tenosynovit i kotsenskida) men även misstänkt fraktur då hennes smärtnivå var så hög. Hon hade ett föl vid sidan som då var två månader. Det fanns inget annat att göra än att åka in akut till ultuna för vidare behandling och utredning.
Vi kom till Ultuna mitt i natten och det stod snart klart att det var en akut inflammation i senskidan och operation (spolning) behövde göras så fort som möjligt när kirurgen skulle komma morgonen efter. Efter att ha läst på kring septisk tenosynovit och hur man bäst behandlar kotsenskidan (så fort som möjligt) var jag förvånad över att operation inte hade gjorts när jag ringde in på sen eftermiddag för att höra hur det hade gått.
Sen gick dagarna, först var prognosen okej, sen var den god, för att sedan vara dålig och efter en dryg vecka stod jag inför beslutet – operera igen eller avliva. Min veterinärvård via min försäkring var maxad. En ny operation med eftervård skulle kosta 40 000. Men vad gör man? Där står ett av våra första klass ston med sitt föl – klart hon ska få alla chanser. Under den här tiden fick jag mest information via sms, så det var lite svårt att få känslan av hur behandlingen gick. Hon fick börja gå fem minuters promenader, men i övrigt stod hon och fölet inne dygnet runt med full medicinering. Knappt två veckor efter att Ljufa kom in till Ultuna ringde plötsligt en veterinär. Hon var nedstämd och sa att hon hade dåliga nyheter. De hade tagit ett nytt prov från kotsenskidan och det var ökad inflammation och infektion. Det fanns inget mer att göra. Ett mardröms-samtal för en hästägare. Inget mer att göra? Det går inte att spola igen? Nej. Testa annan antibiotika? Nej. Och på inget sätt se till att hon kan leva längre för sitt föls skull? Nej, fölet klarar sig utan henne.
Okej, om Ultuna säger att det finns inget annat att göra än att avliva henne – vem är jag att säga emot?Jag går med på avlivning, men får då veta att kostnaden för att avliva på kliniken är 17 000 (!!!). Jag frågar om de tror att Ljufa klarar den 1 h transporten hem, för att få avlivas hemma. Det skulle inte vara några problem, hon står och går på alla fyra ben och har inga problem att klara en transport.
När vi kommer för att hämta samma kväll så förväntar jag mig att se en klart medtagen häst, en häst som man inte kan tänka annat än att avlivning är enda utvägen. Jag ser framför mig den smärtpåverkade hästen jag körde till Ultuna för två veckor sedan. Ljufa gnäggar när jag kliver in i stallet, hon står i boxen med sitt föl (med en skylt utanför “argt föl”…) med pigg blick, spetsade öron. Hon ser om något, inte nöjd ut med sin livssituation, lite uttråkad och irriterad, ett bestämt avelssto som är van vid att vara ute med sin flock dygnet runt med ett mycket uttråkat och livligt föl vid sidan. Jag får lite info från djuskötaren, ska leda in henne i transporten och hon nästintill sprang förbi mig upp i transporten. När jag såg henne senast hoppade hon på tre ben med det fjärde pekandes rakt ut från kroppen som när en hund kissar. Nu står min dödsdömda häst på alla fyra ben och äter hö i transporten och frustar. Det känns konstigt.
Avlivningen är inbokad till imorgonbitti, men det känns inte rätt? Men jag tänker att det kanske beror på smärtlindring. En transport och en natt hemma borde göra skillnad. När smärtlindirngen går ur kommer jag förstå varför hon måste tas bort asap. Just nu ser jag inte varför loppet är kört, borde hon inte vara sämre?
När Ljufa leds in i stallet så frustar hon, hon ser genuint glad och nöjd ut. Äter, dricker, frustar och jag står där som ett frågetecken. Var är mina tecken på att “det här är rätt sak att göra”.
Min pappa väcker mig på morgonen efter och säger med eftertryck “Du tar inte bort stoet. Vi får avboka avlivingen.” Ljufa står glad och pigg i stallet och vilar på det andra bakbenet. Min erfarna veterinär tycker att vi ska avvakta. Varje dag som hon lever är en bonus för fölet. Låt henne få komma ut i en liten sjukhage med gräs. Lyckan kunde inte varit större. Sjukhage dagtid, blev efter några dagar en lite större hage dygnet runt. Några dagars bonus blev en vecka, blev byte av bandage, blev borttagande av bandage, blev glädjesprång i alla gångarter, blev två veckor, blev borttaganden av stygn, blev ihopsläpp med en vän i en något större hage, blev tre veckor, blev avslut med metacam, blev fyra veckor, blev ihopsläpp i stoflocken och glada galopper med sina vänner. Nu har hon varit hemma i 2 månader. Hon lever. Hon rör sig glatt i alla gångarter, hennes föl har en pigg och glad mamma. Visst kan man se en liten markering i trav och galopp och hon kommer nog alltid ha en liten rörelsestörning, men hon lever, hon är glad, hon fostrar sitt föl och hon har många år kvar att leva. När hon skadade sig hade hon precis gått ur brunst och gick på fribetäckning, jag har inte haft en tanke på att hon kanske skulle bli dräktig och behålla det under sådana förhållanden. Så när vi ultraljudade henne för en vecka sedan så var det svårt att ta in att hon var dräktig.
Det är onekligen en saga med ett lyckligt slut. Men jag kan inte låta bli att tänka på hur Ultuna, med all sin expertis, inte kunde se någon räddning av det här stoet och hur nära det var att jag hade tagit bort henne direkt på Ultuna utan att ens sett henne själv. Vilken sorglig historia det hade varit. Jag är övertygad om att alla veterinärer och djurskötare har gjort sitt bästa för min häst, men det oroar mig lite att Ljufa enligt dem var helt utan hopp. jag funderar över varför de lät det första ingreppet dröja så länge, varför den andra operationen också sköts upp ett dygn, när jag samtidigt läser i Rebecca Nääs examesarbete från veterinärprogrammet “Septisk tenosynovit i kotsenskidan hos häst” att tiden är avgörande för resultatet. I studien påtalades också vikten av postoperativt dränage (vilket mig veterligen inte gjordes) samt Tenoskopi som bäst kirurgisk metod (oklart om det gjordes).
Jag läser i journalen att de baserar mycket av sina beslut kring hennes tillstånd på bland annat pain face. Jag är bekant med begreppet och säger inte att det inte ligger mycket kunskap bakom det. Men kan vi verkligen lägga så stor vikt vid ett hyfsat nytt subjektivt bedömnings system av en hästs smärtnivå att vi tar beslut kring avlivning med det som grund? Jag läser igenom hennes journal och funderar mycket över om de förstår hur det är för en häst som lever i flock med ett föl vid sidan, som är van vid att vara ute dygnet runt, hur den omställningen blir för henne att först stå inne på isolering och sen vara inne på box med sitt hyfsat frustrerade föl i två veckor. Det här är ett sto med stor integritet. Jag förstår såklart att alla på Ultuna ville hennes bästa och ville göra allt för att hon skulle överleva. Men vetskapen om att det bara var en ekonomisk fråga som gjorde att hon överlevde, hade avlivningen på Ultuna inte varit så orimligt dyr så hade Ljufa inte levt idag. Då hade hennes föl varit moderslös och vi hade aldrig vetat att hon hade så mycket livskraft och vilja att leva – fortfarande.
Jag kan inte riktigt sluta tänka på det, hur nära det var.
