När jag kom hem från island var något av det första jag mötte hemma på gården, tre lösa unghästar. Tydligen har dessa utbrytarkungar tagit sig ut ur hagen tidigare men med en hink kraftfoder följde de mig snällt in i hagen igen. Jag pulsade genom meterdjup snö och hittade ett träd som fallit över tråden och lagade staketet. Allt var frid och fröjd, trodde jag.

Så för någon dag sedan, vid tio-tiden på kvällen ringde polisen. Lösa hästar på Öregrundsvägen (en vältrafikerad 90-väg) i beckmörkret lät verkligen inte roligt. Vi körde dit, välutrustade med kraftfoder hink och grimmor, fortfarande inte säkra på att det var våra hästar. Två kilometer från gården stod de mitt på 90-vägen. Tre uppjagade unghästar.

De såg mycket glada ut när de såg mig och kom i full fart. Jag gick först med hinken, hästarna efter och så bilen sist. Jag fick hjärtat i halsgropen några gånger när det kom någon bil, men vi klarade oss helskinnade hem. UNghästarna blev förpassade till hemhagen som har lite stadigare staket – gärdesgård och dagen efter påbörjades det stora staket-lagar-projektet. När man har en hage på 30 hektar och väldigt mycket snö, så är just staket-lagningar inte min favoritsyssla. Pappa letade fram sina gamla snöskor åt mig, men John (som den sanna gentlemannen han är) fick pulsa sig runt hagen.

Vi hittade inte bara ett träd över, utan flera och vi kunde “glatt” konstatera var hästarna gått ut, inte bara en gång om man ska tolka spåren och lagade det. Nu hoppas vi att inga fler träd faller över tråden och att hästarna håller sig inne.