Igår var återigen en sån där dag då det gick så fantastiskt bra med hästarna, de jag han med vill säga. De senaste dagarna har fyllts av en hel massa smågrejer som dragit ut på tiden och lämnat viss tidsbrist i stallet.

Igår har vi tex satt in hö hos fåren, hjälpt Valdi sätta upp julljus på hans hus och letat efter 11 försvunna hästar i en hage.

Men igår red jag Loftur för första gången. Jag gillade honom direkt. Precis min typ av häst. Stor, med mycket gång, framåt och villig. Däremot vill han gärna lägga sig i handen och inte lyssna på förhållningar så det kommer vi jobba mycket på. Han påminner en hel del om min Eros där hemma. En väldigt rolig ridtur!

Sen stod jag vid staketet till hagen och kliade på en brun häst som stod och kikade på mig över staketet. Jag var helt övertygad om att det var Hreyfing och inte blida, för Blida skulle väl aldrig stå sådär lugnt? Jag smekte huvudet, halsen och kliade i pannan. Men sen så var det fler grejer som inte stämde och till slut blev jag tvungen att lyfta på hovarna och såg att hästen inte hade några skor = Blida. VILKEN CHOCK! Blida och Hreyfing är halvsyskon och otroligt lika, men Hreyfing är ett år äldre och mycket tamare.

Så jag tog in Blida och jobbade med henne och hon skötte sig prickfritt! Helt cool och samarbetsvillig. Höll koncetrationen på mig hela tiden och jag kunde jobba med ytterst små signaler och hon lydde min minsta vink. Så stolt över hennes utveckling. Nu har hon träns och tömkörningsgjord utan att det är något konstigt och verkar tycka att vårt jobb är riktigt roligt. Det är ju så det ska vara!

Glad glad glad.

Jobbade vidare med Spölur och där fungerar longering och flytt för tryck fint och tömkörningen för andra gången gick jättebra. Nu börjar han verkligen förstå vad vi gör. Med så unga hästar som treåringar som inte kan, så tömkör jag bara i grimman, när de är lite mer utbildade så tömkör jag med repgrimma genom bettringarna och på vuxna hästar tömkör jag direkt i bettringarna. Man får tänka på att man har otroligt mycket kraft i tömmen när man står i marken och den kraften ska man vara ytterst försiktig med i hästens mun.

Näst på tur var Dynjandi. Han tömkör jag med repgrimma genom bettringarna och han gör allt helt prickfritt. Nu ska vi jobba lite mer med sidoförflyttning och ställning i nacken samt få upp ryttare igen. Jag vill också ha med honom som handhäst lite så att han lär sig att tänka framåt. Han verkar också tycka att jobbet var roligt igår, för han var så oerhört samarbetsvillig och uppmärksam med öronen spetsade. Roligt!

Sist ut var Kakali, min lilla fd. galna sparkare. Han var också så himla duktig. han försöker att inte bli rädd när jag flyttar hans komfortzone aningens för varje gång. Nu har jag helt släppt tanken på att han kan sparka och går bakom honom och tar i bakbenen. Det gick inte för 1,5 vecka sedan. Man ser hur han lyssnar och tittar på mig när jag gör något som han tycker är läskigt, men han slappnar snabbt av när jag säger att det är okej. Longeringen på lina går prickfritt men det känns som om vi ska skynda försiktigt med Kakali och ta det pö om pö. Tömkörning känns det inte som om det är dags för än riktigt.

Sen var klockan sju och det var dags att fodra och gå in och äta mat. Halv åtta lämnade jag stallet med en glad känsla i bröstet. Precis så som det ska vara.