Vissa hästar tycker man spontant väldigt mycket om, vissa växer ju mer man jobbar med dem, men vissa kommer man på kant med direkt..

Vi har ett treårigt sto inne på stall som heter Blida. Hon är inte särskilt mycket hanterad sedan tidigare och det jag har gjort med henne är i stort sett bara att träna på att ledas, att gå fram, stanna och backa. Att inte springa över människor, att inte hota att sparka och att inte bitas. Såna saker. Det har gått okej. Men, hästar med en viss spark-tendens tycker jag sällan att det är lika kul att hålla på med, för man måste uppgradera sitt säkerhetstänk hela tiden. Jag vill kunna lita på de hästar jag jobbar med så pass att jag inte behöver fundera på om de vill skada mig när jag vänder ryggen till. Jag jobbar tusen gånger hellre med en rädd och spänd häst, än en fräck som sparkar.

Nåja.
Blida traskade kanske inte in på favoritlistan, men hon var/är ändå en kul utmaning. Ett tufft litet sto som verkligen inte tänker böja sig för någon. Att en häst som inte är tam inte är särskilt intresserad av att bli bestämd över av människor är inte så konstigt, men olika hästar agerar på olika sätt. Jag är övertygad om att hennes otrevliga sätt kommer att gå över när hon blir tamare och får mer koll på var gränserna går.

Allt gick bra när vi jobbade igår. Hon gjorde sina försök att pressa upp mig mot väggen, hon försökte sparka till mig när jag passerade henne, men jag hade det hela under kontroll. Och i övrigt så skötte hon sig. Hon stannade, backade, flyttade sig från mig, lyfte på alla hovar osv. Ett bra pass.

När det sen var dags att ta in alla hästar för kvällen hade jag sedan innan bestämt mig för att alla hästar, även de svårfångade, ska ledas och inte drivas in. Det är bra träning för dem även om det kanske tar lite längre tid. Det gick bra med alla, förutom Blida, såklart.

För att göra en lång historia kort så gick det rent ut sagt sjukt dåligt. När jag väl fick tag i den spark-hotande unghästen så blev hon helt tokig, stegrade sig mot mig och gjorde sitt bästa för att träffa mig med de vevande hovarna (vilket hon lyckades med) och sedan kastade hon sig iväg och skickade iväg en spark som träffade på låret. Det var väl själva f–n!

Det är första gången jag har känt att en häst gjort sitt bästa för att skada mig, en inte alltför trevlig upplevelse. För att toppa det hela så hoppade den här lilla illvilliga unghästen sedan helt sonika över trästaketet som är minst 1,50 i den lilla inhägnad som hon var i och försvann sedan bort i mörkret.

Jaha. Eggert och jag lokaliserade henne och fick in henne i ett hörn och fick tag på henne där och hem henne. Idag är det bara att nöta vidare med träningen, men Blida har helt klart sjunkit på listan, hon är numera en sån där “halvkul” häst.

Jag lovar att komma med uppdateringar om hur det utvecklar sig..

(Och ja mamma, jag är rädd om mig..)