Vi skriver mest om hästarna här på bloggen vilket iofs är naturligt, men någon vi sällan nämner mer specifikt men som alltid är med,är Alice. Vår fantastiskt goa dalmatiner som bor med oss på Snäcksjön.

Foto: Sara Rönne

På Snäcksjön har vi alltid haft en förkärlek för dalmatiner, en hundras som Malou har haft i stort ett hela livet. Före Alice hade vi den något spattiga Molly och den coollugna Olivia. Dalmatinern är en vaken, energisk och glad hund som alltid vill vara med där det händer.

Alice är sju år i år, men kommer förmodligen alltid kännas som en unghund i kropp och själ. Hon är bitvis självvalt lite döv, framförallt när hon gör något hon inte ska..när det läggs något gott i matskålen däremot, då är det märkligt nog inget fel på hörseln alls.

Så fort vi ska ut i stallet, eller ut överhuvudtaget, så följer Alice med. Hon är med när vi rider och oftast så håller hon sig där hon ska. Ibland händer det dock att hon helt plötsligt är “försvunnen” och tagit en annan väg hem, tur att vi bor som vi bor.

Alice försöker gärna “hjälpa till” så fort hästar ska flyttas. En klassiker är när vi släpper ut hästarna ur stallet för att gå ut i hemhagen. Då står Alice gärna i dörröppningen och skäller och hjälper till. Det slutar med att vi försöker få ut hästarna och hon gör sitt bästa för att de absolut ska stanna inne i stallet. Annars vill hon gärna hjälpa till när hästar ska drivas och då brukar hon alltid försöka driva hästarna åt helt motsatt håll. Våra hästar bryr sig dock inte nämnvärt om henne, för det mesta. Nedan ser ni ett bildbevis när så nte är fallet. Jósef och Alice kom aldrig överens och han blev stundtals tokig på henne när hon sprang och hetsade honom när han blev longerad. Tur för Alice så är hon både snabb och smidig, så hon klarar sig alltid utan skråmor.

Det finns nog ingen som träffat Alice som inte gillat henne, hon är världens snällaste och kärleksfullaste hund och vill alltid vara med och vara nära. Lyckan är att när man lägger sig på golvet och gosar med henne. Då mår hon som bäst!