Jag och Eggert diskuterar mycket avel här på gården. Varje år kommer nya unghästar in på stall och de är individer och skiljer sig givetvis åt. Vissa sticker ut som otroligt lätta att ha att göra med, trygga, stabila och lättlärda (Spölur!). Andra sticker ut som “svårtämjda” med mycket temperament och fräcka (tex Blida..). “Erfitt skap” som man säger på isländska vilket kan översättas som svårt temperament. Sådana hästar behöver inte vara sämre ridhästar, när de är inridna, men vägen dit kan vara lite tuffare och ta längre tid. Blida tex, hon rör sig fint, hon har lätt för både tölt och trav och har mycket rörelser. Jag kan tänka mig att hon kommer bli en villig ridhäst med en hel del gång. Spölur rör sig också fint och blir han bara i närheten så fin som storebror Segull så kan man vara nöjd med honom.

Skillnaden när man jobbar med de här två är dock milsvidd. Spölur försöker att göra det man ber honom om och är glad och positiv till arbete. Blida är fräck. Hon blir förbannad om man ber henne om något hon inte vill. Om hon blir förbannad så kan en hov komma från vilket håll som helst. Jag minns när vi skulle lära henne att lyfta på hovarna. Hon högg efter mig och när det inte gick så slog hon efter mig och försökte trycka upp mig mot väggen. Hon gjorde allt för att komma åt mig. Spölur tyckte väl också att det var lite konstigt att vara tvungen att lyfta på hovarna, men han protester visade sig snarast i form av att han stod stadigt på alla fyra. Där fanns inga tecken på att gå till attack.

Båda de här hästarna har gått i samma flock, på samma plats och varit med om samma saker från föl tills dess att de kom in på stall. De har bara olika typer av lynne och även om man som jag kan tycka att Blida är en rolig utmaning, så är det Spölurs lynne som är enklast och i längden roligast att jobba med. En häst som vill samarbeta. Sådana hästar kan alla rida.

Så fort man träffar annat hästfolk här så pratas det avel, man frågar om någon har hört ur avkommor efter tex hingst X är. Någon säger att de fick slakta en hel årgång med avkommor efter X för att de var så svåra i lynnet. Andra säger att de har en avkomma efter samma hingst som var väldigt svår vid inridningen. En tredje säger att X själv ska ha varit “tuff” att rida in. Ändå är hingst X en väldigt populär hingst som används mycket. Vi pratar lite om en hingst som gjorde en fenomenal prestation på Landsmót i sommar och som nu har lämnat landet. Hingsten är otroligt flott. En vän till Eggert såg dock hur en person fick hålla i hingsten när ryttaren skulle sitta upp och värma honom inför sin final och leda honom steg för steg under tiden ryttaren mest satt beredd och höll i sig. Hingsten som då var sju år såg ut som om han skulle explodera när som helst. När han så kommer in på banan är han sjukt flott och placerar sig i sin gren.

Nu har vi hört oss runt lite om Blidas pappa och hört ryktesvägen att han ska ha givit en del hästar med “erfitt skap” och att han själv inte ska ha varit helt lätt.

På Island är de krassa och slaktar hästar som inte håller måtten, framförallt lynnes-mässigt. Men hemma i Sveirge är vi dels för sentimentala och dels finns ingen marknad för hästkött och det blir helt enkelt en för stor ekonomisk förlust att slakta hästar som har lynnesfel. I värsta fall kanske vi till och med avlar på de hästar som har sånt lynne att det är svårt med ridning utav dem.

För mig har det alltid varit väldigt viktigt att hästarna vi avlar på har bra lynne. Kjarni kan vi verkligen skryta om i det fallet. Vilken häst! Otroligt cool och lätt att ha och göra med. En riktig kung med oerhört mycket värdighet. Jag minns när Hreggi tävlade honom och jag på SM mellan klasserna fick gå ut och beta med honom. Jag var drygt 10 år och gick med den där stora hingsten i enbart grimma och grimskaft, ingen hingskedja och lät honom beta. Det var fullt med hästar runtomkring men det fanns inte en tanke på att han skulle göra något. Jag har sett Hreggi rida honom barbacka i grimman in från stohagen. Jag har själv ridit honom barbacka hem från sin stohage med stona runt sig. Är det något vi kan vara stolta över från hans avkommor, så är det lynnet de har fått. Många har hört av sig och berättat om sina Kjarniavkommor och påtalat just det trevliga lynnet de har. Visst kan de ha egen vilja, men de är schyssta och pålitliga.

Matilda trygg på Kjarnis rygg en solig dag i stohagen.

Jag minns i sommar när Vaki var hemma på gården och vi alla var väldigt imponerade över hur vänlig han var, dels mot sina ston, men också så otroligt trevlig och social med oss människor. Han kom alltid fram och hälsade och var alltid cool och stabil.

Oftast när vi och gemene man använder hingstar och betäcker med så ser vi dem alternativt live på tävlingsbanan eller så ser vi bara en bild, kollar upp en stam och ser höga siffror på en bedömning. Det som siffrorna och tävlingsresultaten inte talar om, är hur lynnet på hingstarna är.Det är sällan vi känne rhingsten ifråga om man inte använder sin egen hingst eller någon man haft i sin närhet en hel del. Men även om, så tycker jag att det känns som om lynnet inte anses vara en särskilt viktig aspekt när det avlas. Man tittar på BLUP, man kollar tävlingsresultat, bedömningar. Lynnet diskuteras sällan. Det är så synd!

Eggert rider Draumur barbacka in från hagen. En av Draumurs främsta egenskaper är hans fantastiska lynne. Han har varit väldigt lätt att ha och göra med från början.

Alla ryttare vill inte ha en tävlingshäst med extrem gång. Men alla ryttare vill ha en häst med gott lynne. Jag tycker att det är superviktigt att vi bevarar islandshästen som en hästras som har rykte om sig av att ha ett särdeles gott lynne. Men för det krävs att vi avlar på det goda lynnet och väljer bort/alternativt matchar det sämre lynnet hos en hingst med ett sto som givit gott lynne till sina avkommor eller vice versa.

Dags att lyfta debatten och fokusera aveln på att fram trevliga ridhäst liksom flotta tävlingshästar med bra gång och särdeles gott lynne.