Apropå att Eggert börjar tappa greppet, så red jag Draumur i måndags, övertygad om att det skulle bli sista gången eftersom Draumur annars bara rids av Eggert. Jag var förövrigt förvånad över att jag fått rida honom helt med egen plan under hela tiden han var borta. Det är inte så många som fått rida honom och jag hade liksom varit glad och mer än nöjd om jag fått prova honom bara en gång.

Men, i tisdags hann Eggert inte ut och rida och då sa han att det var fritt fram för mig att rida Draumur. Det var konstigt, men jag passade givetvis på och jag och den store hingsten hade en väldigt bra ridtur där vi fokuserade på mycket lösgörande i skritt. Än en gång inställd på att det förmodligen var sista ridturen på honom. Döm då om min förvåning när jag och Eggert skulle rida ut igår och han säger att jag ska rida Draumur och han Dynjandi. och lite nervös blev jag också, eftersom han la till att han ville se hur mycket galet jag gjort när jag ridit honom. Herregud, känn ingen press. Ingen alls.

Men, ridturen avlöpte hur fint som helst, själv tyckte jag att Draumur kändes väldigt fin och tydligen tyckte Eggert det med, för han gav bara positiv feedback. Dra på trissor!

Jag undrar lite vad som är haken med detta, håller Eggert på att tappa greppet, är han sjuk? 🙂 Om målet är att få mig att få svårare att lämna Island och den här gården,  mitt andra hem, så lyckas det onekligen, åh vad jag trivs här.

Bilderna är från förra vintern då Draumur var tre år.