I lördags, innan vi fick vattenbrist på gården, var jag på en väldigt intressant clinic inne ridhuset i Hvammstangi där tre ryttare visade upp lite olika övningar till häst och från marken samt pratade om sin filosofi kring hästträning.

Ísólfur Líndal Þórisson kom in med ett flott brunt sto och han visade en hel del övningar som han gör från marken innan han sitter upp. Stoet han red hade haft svårt för att lära sig tölta och han visade hur han lärt henne att göra det från marken genom något han kallade för “flygande skritt”, en “gångart” precis mellan tölt och skritt, där hovarna är i marken lika länge som det är i luften (i skritt är hovarna längre i marken än i luften och i tölt är de tvärtom längre i luften än i marken), vilket kanske går att säga är samma som vi i sverige oftast kallar “skrölt”. Han pratade också mycket om vikten av att inte böja hästen för mycket i halsen utan hitta böjningen genom hela kroppen och inte överböja.

Han  pratade också om att han alltid vill ha hästen avslappnad, men inte slapp, utan alltid redo att reagera på hans kommandon. Han nämnde också vikten av att ha balans i träningen med att träna hästen att tända till och att slappna av.

Den andra ryttaren uppfattade jag tyvärr inte namnet på, men han kom med sin passhäst som han berättade hade varit totalt okontrollerbar när han började träna honom så fort han las i pass. Han gjorde säsongens första passläggningar i ridhuset och visade hur han tränat hästen att sakta av i passen genom att ha en hink med hästgodis stående i slutet av ena långsidan. Smart och enkelt. Han visade mjuka och fina passläggningar och la fokuset på att få en fin läggning och en fin nedsaktning. Han pratade också om vikten av att successivt öka längden på pass-sträckorna, inte börja med att rida 200 m pass, samt vikten om att inte störa hästen med skänkel och tygel i passen utan lära hästen att svara för ljudkommandon så att hästen får möjlighet att hitta balans och kraft i passen.

Han sa också att även om man har en häst som man tävlar enbart i passgrenar så är dte av vikt att träna alla gångarter och göra hästen mjuk, smidig och jämnstark.

Sist ut var Þórarinn “Tóti” Eymundsson och han visade utbildningsstegen från unghäst till mer en mer utbildad (hans sto e. Kraftur var åtta år) ridhäst först och främst från marken. Han visade många olika övningar från marken och även utvecklingen av övningarna, först för unghästen och sedan stegvis upp till en fullt utbildad häst. Det var väldigt intressant men här någonstans ringde min telefon och aktion fixa-vatten startade och jag fick åka hem.

Genomgående pratade alla tre om vikten av att utbilda hästarna steg för steg, att fokusera på en rund och stark överlinje (och överlinjen är inte bara halsen, utan hela hästen) och påtalade vikten utav markarbete. Allt en häst ska kunna från ryggen, ska den kunna först på marken. Oerhört sunt.

Jag har sagt det förr och jag säger det igen, jag anser att många jobbar sina hästar alldeles för lite från marken och själva markarbetet är oftast begränsat till longering och sällan lär man hästen skolor från marken och gymnastiserar dem där innan man börjar jobba med dem från ryggen. Det är viktigt att fråga sig när man gör något med sin häst “Varför gör jag det här?” “Vad vill jag få ut av den här övningen?” “Gör det här hästen bättre?”. Förhoppningsvis har man bra svar på de frågorna och då är det bara att köra.

Jag tror att det är en sak som jag trivs så bra med här på Bjargshóli för Eggert är väldigt förtjust i att låta hästarna markarbetas och jag försöker att vara noga med att lära unghästarna “allt” grundläggande från marken innan de börjar ridas.