I söndags ven vinden runt knutarna här på gården. Men både jag och Marilena var ridsugna och bestämd eoss för att trotsa blåsten och ta en tur. Det visade sig vara en utmaning. Att bara sitta kvar på hästen fick bli ridturens mål. På bortvägen hade vi vinden i ansiktet och det var svårt att andas då vinden slog bort luften framför munnen. Jag satt framåtlutad på Draumur och han fick jobba för att ta sig framåt (fina fina Draumur, så härlig att rida!). Att prata var inte att tänka på. Jag vet att jag skrek till Marilena som red två meter bredvid mig och hon hörde inte vad jag sa. Det blåste så mycket att vattnet som smält under dagen på marken blåste bort från vattenpölarna. Härligt.

Det syns inte på bilden hur extremt blåsigt det var, men man kan ana det..

På vägen tillbaka med vinden i ryggen fick jag en schysst bakåtlutad sits och äntligen gick det att höra vad man tänkte. Av någon anledning gick vägen hem snabbare än vägen bort. Det var som att segla med vind i seglen helt enkelt.

När vi hoppade av, väl hemma, så kändes det väldigt enkelt att ta beslutet om att jobba med resten av hästarna inne och inte rida ut något mer..