Kakali är född 2009 och är e. Aris frá Akureyri (8,47) u. Kengála frá Vindási (8,03, rid 8,34).

Kakali och jag stiftade bekantskap redan förra vintern när vi bestämde oss för att ta in honom på stall då han var otroligt “vild” och svår att komma nära. Kakali var då en mycket stressad och livrädd tvååring som snabbt insåg att det enda man kan göra mot dessa fruktansvärda människor är att sparka. Och då gäller det att sparka för livet.

Tyvärr blev jag i ett mindre övervakat ögonblick ganska ordentligt sparkad på benet av denne marodör och precis som med Blida var jag måttligt förtjust. Allt med Kakali var svårt. Han sparkade så fort han fick chansen och så fort han blev rädd eller något befann sig bakom honom. Dessutom, om han blev trängd, så drog han sig inte för att kasta sig över en , vilket Eggert råkade ut för. Eggert var inställd på att låta honom gå till slakt, men Kakali råkar vara en ovanligt snygg unghäst som rör sig otroligt flott. Det räddade honom och gav honom den tid som behövdes.

Resultatet av en av sparkarna från Kakali..

Vi testade alla gamla knep i boken. Vi stoppade in honom i en ganska liten box och strök på honom med en kvast, han sparkade i väggen tills han slog sig rätt illa. Jag jobbade med honom en hel del för att få honom en aning avsensibiliserad. I början tyckte jag inte att något hände. Men så småningom började jag ana en förändring. Eggert var inte alls övertygad och inte heller sugen på att tämja den typen av häst och när vi släppte ut honom efter någon månad igen så trodde jag att han förmodligen skulle vara slaktad när jag kom tillbaka.

Jag blev förtjust i den där svarte sparkaren och fick fin kontakt med honom och det vet Eggert, så nu när jag är tillbaka igen så är även Kakali intagen för träning. Och nu har verkligen poletten ramlat ner. På något vis verkar han tycka att jag är en trygg hamn och tyr sig till mig. Nu kan jag lyfta alla ben, longera (när vi gjorde det förra året så var det livsfarligt, han sparkade mot oss som en besatt), fånga honom i hagen, kasta rep på honom utan att han sparkar osv. Han är fortfarande inte helt att lita på, jag går helst inte bakom honom och blir han rädd (han är väldigt bakskygg) så kommer sparkreflexen tillbaka. Men skillnaden är milsvidd!

Planen nu är att fortsätta nöta med avsensibiltetsträningen samt påbörja inridningen. Få honom coolare och en aning “avtrubbad” helt enkelt. Han är inte en “dum” häst, han är bara en aning överkänslig för omgivningen och vi människor har en förmåga att göra en massa saker som är otäcka. Händer något läskigt när vi tränar, vill han gärna komma nära nära mig och då blir han lugn. Själv tycker jag att det är sådär halvkul att få en stor spänd treåring i knäet, så det jobbar vi också på.

Förra året när vi jobbade med Kakali i ridhuset som är avgränsat på kortsidan med det stora järnröret (till hälften nedplockat på bilden) för vinterdäcken, försökte Kakali på alla sätt fly oss hemska människor. Så han hoppade helt sonika över röret och satte sig på vinterdäcken. Otrolig nog gick allt bra och i efterhand är jag fascinerad över att jag var iskall nog att ta den här bilden..